tankar och funderingar
När jag sitter på tåget till och från Jönköping varje dag så hinner man tänka och fundera rätt mycket. Jag har tänkt på en speciell grej. Att vi människor är väldigt rädda för närhet ! I alla fall här i Sverige.
Man sätter väskan i sätet brevid sig så den blockerar nån att sätta sig där, utan att vi tänker på det. Man liksom visar med kroppspråket att man vill ha sitt space och ingen har tillåtelse att komma för nära inpå!
Om det inte finns många platser kvar på tåget så måste vi sätta oss brevid nån men är det tremanna säte så sätter man sig på sätet längst ut så att det finns ett säte ledigt mellan en själv och den andra personen som sitter vid fönstret. Varför gör man så? Är det inte bättre att sätta sig brevid så andra kan sätta sig där med, eftersom det inte finns så mycket platser..
.. Och varför är det så svårt att le mot folk? Man undviker det helst och om man väl ler åt någon så tittar man skenerat ner i marken direkt, även det, utan att tänka på det. Varför inte le så mycket som möjligt åt folk som man inte känner och visa att man är trevlig? ,
Jag är dock inte så mycket till att tala. Jag gör ju dessa saker själv ;S Jag har nämligen kommit på mig själv många gånger de senaste dagarna att undvika att möta folk i ögonen med ett leende eller att jag sätter väskan i sätet brevid som en vana osv och jag ser andra göra precis samma saker. Hm ?
Man sätter väskan i sätet brevid sig så den blockerar nån att sätta sig där, utan att vi tänker på det. Man liksom visar med kroppspråket att man vill ha sitt space och ingen har tillåtelse att komma för nära inpå!
Om det inte finns många platser kvar på tåget så måste vi sätta oss brevid nån men är det tremanna säte så sätter man sig på sätet längst ut så att det finns ett säte ledigt mellan en själv och den andra personen som sitter vid fönstret. Varför gör man så? Är det inte bättre att sätta sig brevid så andra kan sätta sig där med, eftersom det inte finns så mycket platser..
.. Och varför är det så svårt att le mot folk? Man undviker det helst och om man väl ler åt någon så tittar man skenerat ner i marken direkt, även det, utan att tänka på det. Varför inte le så mycket som möjligt åt folk som man inte känner och visa att man är trevlig? ,
Jag är dock inte så mycket till att tala. Jag gör ju dessa saker själv ;S Jag har nämligen kommit på mig själv många gånger de senaste dagarna att undvika att möta folk i ögonen med ett leende eller att jag sätter väskan i sätet brevid som en vana osv och jag ser andra göra precis samma saker. Hm ?
Kommentarer
Trackback
